För några år sedan annordnade vi en långritt, vi var ett gäng glada människor och hästar. Kuskar, medresenärer och ryttare som under två dagar var ute på vägarna i en lång rad. Natten tillbringades i ett militärtält. Vi var ett gäng som var med varje år, sen tillkom några och andra föll ifrån. Första året var 2004 och då hade var och en med egen mat de andra fyra åren fixade jag och min sambo med allt, färdväg ( fråga markägare, se till så vägbommar var öppna osv) mat, övernattning, hagar och allt annat som hör till. Vi hade jättetrevligt men till slut vart det för mycket och sedan dess har det inte blivit någon mer, tyvärr.
Nu känner jag att det skulle vara trevligt att annordna det igen så vi får se tills nästa år. Men idag var det dax för en dagstur.
Matsäcken packad och lastad, Stelly selad och förspänd och Sally med Lollo på ryggen så var vi klara för avfärd, en dagsutflykt skulle det bli. Sambon hade bestämt att idag ska han minsann hitta en skogsväg som han länge velat hitta.
Det började så bra med trevlig grusväg, molnigt och blåsigt men inte kallt, perfekt för att inte insekterna skulle påga hästarna.
I sakta mak skrittade hästarna fram och vi...
.... åkte förbi små gulliga hus, man riktigt njuter av tystande och lugnet.
HÄR började äventyret, den vanliga grusvägen slutade här och skogsvägen tog vid. Vi frågade en ung kille om den här vägen leder fram dit min sambo trodde att den skulle leda, visst sa killen. MEN vägen är ganska backig och lerig. Pling, plong här skulle första varningsklockan ringt, men inte. Vägen såg ju ok ut bara lite "blockig" men inte värre än att det skulle gå.
Vägen blev lite dålig så sambon gick av en stund o kollade läget lite, upp igen och sen iväg.
Han fick hoppa av igen för att säkert ta vagnen fram i bland stock och sten.
På en del ställen var det så lerigt att han inte kunde gå så nära vagnen. Men det SKA GÅ. Efter ett tag fick jag hålla hästen medan sambon fick gå och kolla om vi kom fram eller om vi skulle vända. Vi fortsatte! Glömde ta kort på de värsta bitarna av den så kallade vägen hade nog med att kolla om vagnen skulle ta sig fram.
Efter vad som kändes som en evighet tog vi en rast, äggmacka och kaffe smakar riktigt bra. Hästarna band vid varsitt träd, där fick de stå och pusta. Sambon gick en sväng för att se hur vägen så ut längre fram. Han kommer tillbaka och säger - Vi kommer ut där vi startade, där grusvägen slutar och skogsvägen tar vid. Alltså lyckades vi inte hitta rätt väg utan vi har snurrat runt i skogen, över stock och sten, diken och lervägar. Jag har då gått nästan hela tiden i skogen, en rejäl promenad. Så nästa gång bestämmer jag vägen!
Efter rasten bytte vi så Stelly fick bli ridhästen och Sally körhästen, det är bra när utrustningen passar båda hästarna med bara lite justering.
Vi kände inte för att åka hem än och så hade vi ju hamburgarna kvar som vi skulle grilla. Vi fick ta en ny väg helt enkelt, en som vi kände till.
Äntligen dax för grillning av hamburgare, nu var vi hungriga och trötta.
Mätta, trötta och skrattiga, vissa mer än andra, själv drabbas jag av skrattanfall som kan hålla på en liten stund. Vi ytterligare ett sådant anfall hemma så nu lever vi i minst hundra år.
Hästarna fick återigen en välförtjänt vila.
Nu beger vi oss hemåt.
Fin utsikt och nyfikna kor.
En dagstur med häst är till ända.
//A-S
