Grålleklubben anordnade en skogsdag.

 I lördags anordnade grålleklubben en skogsdag straxt utanför Valdemarsvik. 

Traktorer av olika modeller fanns att se.

Min bror som är aktiv i grålleklubben var där med sin grålle.

Ett par nordsvenskar var också på plats för att visa vilket fint jobb de kan göra i skogen

Virket som kördes ut lades upp i högar.

Olika företag var på plats, bland annat Södra skogsägarna. Svärsonen jobbar för Södra och stod i deras monter. Louice var med men gick tillsammans med Hans och mig.

Intressant och se de olika traktorerna i arbete.

När det inte går som tänkt kommer folk fram och hjälper till.

Över stock och sten drar traktorn sitt lass.

En liten skotare möter en Ferguson. 

Valdemarsviks sparbank bjöd på korv och fika, smakade gott då det var ganska gråkallt.

Nordsvensken Semira äter sin lunch vid eldstaden där många hade samlats för att värma sig.

Hans och Semira känner varandra sen gammalt, Hans är hennes hovslagare.

Förr var vi med på mycket hästrelaterade arrangemang. Skogsdagar, vårbruksdagar  utflykter, uppvisning och tävlingar men inte längre. Det tar mycket tid och engagemang att åka iväg med både häst och redskap. Visst var det roligt och visst saknar vi det ibland. Vi kanske dyker upp med häst i något av grålleklubbens arrangemang framöver.

Vi hörs/ Ann-Sophie 

Sista dagarna på Guadeloupe.

 Då har vi kommit fram till sista dagarna på Langley Resort Fort Royal, Guadeloupe i Karibien. 

Sista dagarna ägnade vi åt sol och bad. Näst sista dagen gick vi tillbaka till pärlstraden för lunch och bad, en helt underbar strand.

Godmorgon.

Vi hamnade oftast vi samma bord både vid frukostarn och middagarna. Jag klagade inte, sämre vy kunde vi haft.

Handdukarna efter föregående dags bad torkade oftast under natten.

Våran strand.

Där borta, ovanför stenmuren låg våra bungalows. 

Hotellet, där borta var vi aldrig. 

Oj vad jag kommer sakna allt men främst havet och värmen. Kroppen mår så bra i klimatet på andra sidan jorden.

Så skönt att flyta runt.

Skönt att sitta i skuggan på stranden. 

God öl utanför våra bungalows med bästa vänner. 

Fina solnedgångar. 

Något vi inte kommer sakna är insektsbett, Hans blev värst drabbad. När vi var här 2019 fick vi inte ett ända bett så vi tänkte inte alls på att ta med myggmedel. 

Jag har ju precis glömt bort att berätta om "våran" pelikan.

Den höll till på och runtom resorten. Det fanns några till men ingen som kom så nära.

 

En kväll när Hans hoppade i havet själv kom pelikanen flygande runt honom och landade straxt bredvid. 

Glad att jag fick en bild på dom.

Sista morgonen fick vi se personalen ta hand om en död pelikan, sorgligt och vi hoppades att det inte var våran pelikan. 

Utcheckning klockan 11.00

In med bagaget i bagageutrymmet. 

Minibussen som skulle ta oss till flygplatsen gick klockan 17, det gav oss en hel dag på stranden, jag själv var mest i havet. För oss som skulle flyga hem fanns duschar att låna. 

Även om det skulle bli skönt att komma hem ville jag gärna stanna en vecka till. Vem vet, kanske åker vi tillbaka en tredje gång. 

Vi hörs/ Ann-Sophie 

Bestiga en vulkan eller slappa på stranden

 Resorten anordnar ju olika utflykter var av en går till en fortfarande aktiv vulkan. Det är ungefär 50 år sedan den senast hade något utbrott. Nu kommer det endast lite svavelgaser från den södra kratern. Vi hade läst och sett lite bilder från den hemma och Hans var lite sugen på att testa att ta sig upp på den så han bokade in sig på den turen. Vi andra bestämde oss för att ta en lugn dag på stranden istället. Så nu får Hans ta över skrivandet av detta inlägg. / Ann-Sophie 

Dagen började tidigt innan frukostmatsalen hade öppnat så vi som skulle med till vulkanen fick lite frukost i receptionen. Lite torftigare än vad man vant sig vid, en liten yoghurt och nån brödbit och kaffe från kapselmaskin. Sedan begav vi oss av i minibussar. Det tog ungefär två timmar att ta sig dit. La Soufrière, som vulkanen heter, ligger i den södra delen av ön vi bodde på.

Väl framme vid berget var det totalt, enligt mina mått, kaos med bilar och parkering. Det var tänkt att vi skulle åka upp till ca 900 meters höjd men jag tror att vi kanske kom till 700 m. Enligt guiden/chauffören, en svensk tjej, så var det ändå ganska lugnt! Det var ofta ännu värre om det var utlovat riktigt klart väder. Men det var bara att knalla på.

Första biten, när vägen tagit slut, var stenlagda gångar.

Som sedan övergick mer i stenlagda trappor.

När man tagit sig uppför dessa allt brantare trappor kom man till en lite större avsats och det blev lite asfalt igen en kort bit. Redan här var utsikten fantastisk och man såg bergstoppar runt omkring.

Ja, när inte molnen var ivägen förstås. 

På vissa ställen var det broar eller nåt litet staket eller så.

Men oftast var det bara upptrampade stigar eller stenar att klättra på. De svåraste sträckorna fotade jag inte av naturliga skäl då man var tvungen att se var man satte händer och fötter.

Däremot stannade jag till då och då och njöt av utsikten.

Här kan man se den närmaste staden Sainte-Claude.

Och till slut nådde jag toppen, 1467m över havet.

Det var väldigt blåsigt uppe på toppen.

Alltså VÄLDIGT blåsigt, man fick kämpa för att stå still.

Men jag stannade ändå en stund och väntade tills molnen skingrade sig vid ett par tillfällen i alla fall så jag kunde skymta den delen av vulkanen som är aktiv.

Hit men inte längre. Klara dagar kan man tydligt se den södra kratern och gaserna som kommer ut. Nu var det lite för dimmigt men svavelosen kändes i alla fall.

Här är en liten dalgång mellan topparna.

Sedan var det bara att ta sig ner samma väg som man kom.

Även på nedvägen stannade jag och njöt av utsikten.

Väl nere så är det en liten bassäng som innehåller vulkaniskt varmt vatten som man kan bada i. Ska tydligen vara bra mot det mesta men det stod tydliga instruktioner om att man inte skulle doppa huvudet.

Jag tänkte nöja mig med att doppa fötterna.

Men det var ganska behagligt för trötta ben så det blev nästan hela benen.

När alla i sällskapet kommit ner blev det lunch och sedan hemfärd till hotellet. /Hans

Dag 7. Explore the tropical.

 

Heldagsutflykt. 

På morgonen blev vi upphämtade på resorten av två guider och deras jeepar. Vi blev indelade i två grupper, de som ville gå till ett vattenfall där vi bitvis behövde gå i floden i den ena och de som inte ville i den andra. Vi och annat svenskt par ett ville till det vattenfallet.

Fösta stoppet var en plats där ett flygplan störtade 22 juni 1962. Här började jag må ganska dåligt, mådde illa, blev yrslig och astrött, kan det varit höjdsjuka, vi åkte från resorten och upp till 400 m över havet ganska snabbt. 

(När vi åkt ner senare var jag som vanligt igen)

Här fick vi veta om Guadeloupes historia.

Det var en fantastisk utsikt på vägen upp.

Nästa stopp var i regnskogen där fick vi veta om Guadeloupes natur och djurliv och hur det förändrats genom åren. 

Här slingrar sig vanilj upp på en trädstam. Men det blir sällan eller aldrig några vaniljstänger. Först ska växten vikas ner för att ge blommor på låg höjd, som sen måste pollineras och det görs för hand om man ska kunna skörda. Det finns insekter på ön med de vet inte hur de ska pollinera vaniljen. Guiden berättade att han odlade vanilj hemma i sin trädgård och att det var mycket jobb med det.

Utsikten var så häftig.

Ut igen på slingriga och dåliga vägar. 

Dags för en titt på vattenfallet. 

Vi gick både bredvid och i floden.

Den som ville fick bada, det var bara Hans och jag som ville det. Jisses vilken stark ström vattenfallet gav. Det var som att simma mot jetstrålar men Hans tog sig ända fram till fallet, själv kom jag till utkanten av det, jag fick i alla fall några vattendroppar i huvudet. Nu kunde vi checka av det från vår bucketlist.

Dags för lunch, det kurrade i våra magar. Det visade sig vara på en helt underbar plats.

Utsikten!

Utsikten!

Fish-nuggets med sötsur dipp, så gott.

Limeris och kycklinggryta, ännu godare.

Desserten var ananas i syrup, fy vad sött tänkte jag och så fel jag hade, också jättegott.

Kaffe på maten gärna med lite mjölk. 

Som vanligt får man liten espresso med hur mycket mjölk som helst.

Under lunchen kom Hans och guiden att prat om rom. 

Det samtalet slutade med ett spontant besök i en rombutik, de hade vin och lite andra alkoholhaltiga drycker också. 

Här fick man smaka hur mycket man ville.

Så länge ingen spyr i jeepen är det bara att smaka på sa guiden. 

Jag smakade på en mjölkig Cocosrom, den var så god men Hans gillade den inte. Smakade även en klar cocosrom som också var god, inte som den förra men helt ok, den blev godkänd och fick följa med hem. 

Visst ser han lite lycklig ut.

Ingen spydde i bilen till nästa stopp.

500 meter över havet och man såg långt.

Guiden skalar sockerrör som vi skulle få smaka. Sött och ganska gott att tugga på en stund. 

For vidar, åkte förbi gammalt mejeri som naturen höll på att ta tillbaka. 

Stannade för att föreviga röda bananer. 

Kommer inte ihåg hur många banansorter det finns men det är korta, långa, svarta, blå mm.

Dagen avslutades med några rundor där guidningen fortsatte i jeepen.

Vi var helt överens om att vi haft en superbra dag. Otroligt bra guide som verkligen brann för sitt jobb och gjorde dagen intressant med sin engelska som var oklanderlig. 

Nästa inlägg får Hans skriva om då han gjorde en utflykt utan oss andra.

Vi hörs/Ann-Sophie