Var ute och luftade motorcykeln på valborg.
Den snyggades till innan årets premiäråk.
Vi åkte med i kortegen som SMC anordnar varje valborg.
Den går från Linköping till Skänninge. Oj så många motorcyklar det var, drygt 600 enligt Corren. Många är dom som står och tittar på kortegen när den går genom staden och när man anländer till Skänninge.
Kul men i år var det lite kallt. 3 grader stod termometern på när vi kom hem, en varm dusch, en stor kopp te och ett par filtar fick upp värmen i kroppen.
Över till något helt annat.
För några veckor sedan var jag och kollade upp en leverfläck som satt på vaden. Du får svar snabbt sa läkaren så får vi se om den kan tas bort här på vårdcentralen eller om du behöver åka till Linköping.
Veckan efter ringer det i mobilen, vi behöver ta bort den där och erbjöds en tid dagen därpå. Infinner mig på vårdcentralen dagen därpå men åkt fel, jag skulle till US i Linköping. Hur kunde jag missat det?
1. När de ringde och gav mig tiden stod det i min mobil att vårdcentralen ringde, jag hade lagt in ett nummer till en vårdkordinator som jag haft en del kontakt med ( gäller inte mig). Fick veta senare att det är ett växelnummer som regionen använder. Jag har nu ändrat det numret till region östergötland.
2. Det fanns inte i min värld att jag skulle ta bort fläcken någon annanstans än i Åtvidaberg.
3. Min vårdrädsla/ fobi spelade mig ett spratt.
Men fy vilken ångest jag hade flera dagar efteråt. Dels att jag åke fel, har nog aldrig hänt förut, dels för att de ville att jag skulle ta bort den så fort som möjligt. Det snurra lite tankar i huvudet, även om man inte ska ta ut något i förskott så rår jag inte för att hjärnan inte lyssnar på mig.
Men fick ny tid veckan där på, 5 dagar efter första tiden. Nu i tisdags åkte jag rätt och under lokalbedövning togs fläcken bort.
Åtta stygn senare.
Högläge med benet så fort jag får tillfälle. Stödstrumpor ska användas, det gör jag redan. Jag får inte gå till gymmet och träna ben, ingen risk för det gör jag inte ändå. Men jag ska inte anstränga benet så det spänner i såret. Annars inga restriktioner mer än att jag får känna mig fram jag jag kan eller inte.
Nu hoppas jag det var en snälling som togs bort, inom två månader får jag veta.
Ann-Sophie
