Regn, äntligen, som vi alla har väntat på detta regn. Alla kanske är och ta i men många är vi i alla fall. Betena är så torra och gräsmattan börjar bli brun.
Den rosa pionen har slagit ut med tre fina blommor.
Pionblommorna i sig är tunga och nu i och med regnet är de ännu tyngre.
Schersminen har också den börjat blomma lite smått.
Vår väg förbi oss, jag vet inte vad jag ska säga. Först kom en grävmaskin och en lastbil och det grävdes lite diken. Sen kom väghyveln och skrapade vägen, efter den kom en annan maskin och skrapa rent dikena där några redan var grävda. Grusbil, väghyvel, grusbil och till slut var vägen så dålig att en gammal skogsväg hade varit att föredra och då kom saltbilen. Idag kom väghyveln igen och jag har ingen koll på om det varit någon mer grusbil. Ska bi intressant att se om det blivit något bättre sen i går.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva mer om min sjukskrivning men kände att jag vill det idag.
Att under i några år tid inte veta hur sonens cancer skulle bete sig har varit jobbigt.
Från en liten knöl på halsen som skulle varit en nervknuta (ofarlig) till att det var en tumör stor som en apelsin var lite av en chock.
Den första läkaren vi träffade sa" vi fixar det här" och var positiv till att de kommande läkarbesöken inte var lika positiva hade hon nog inte själv räknat med, det märktes.
När de hittade vart tumören kom i från till att få sköldkörteln bortopererad har varit jättejobbigt.
Att de sedan hittat flera tumörer i lymfkörtlarna har ju inte gjort saken bättre.
Att sonen har ett funktionshinder som gjort att jag varit med på varenda läkarbesök, sovit på sjukhuset när han opererats och haft alla läkarkontakter har varit som om jag själv varit sjuk men sluppit dessa operationer. Jag har tagit komp, semester och till och med tjänstledigt för att kunna vara med honom samtidigt som jag ska sköta mitt jobb.
Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan så många gånger under dessa år.
Till slut tar det stopp. Jag skulle sjukskrivit mej då och där men man klarar ju allt, visst?
Anledningen till att jag skrivet om det idag är att min chef igår sa någonting om att jag hade semester.
Just då tänkte jag inte så mycket på det mer än att jag sa att jag inte hade semester.
Semester, jag har väl för fan inte semester.
Jag ska vara så aktiv som möjligt och göra det jag orkar.
Om jag som idag bakat bullar så måste jag lägga upp ingredienserna i den ordning de ska i degbunken och så måste jag kolla i receptet att jag lagt upp rätt. Herregud, förut kollade man i receptet och bakade bullar. Jag gör ingen mer "använda huvudet" aktivitet i dag.
Att jag frågar igen och igen i vilken tråd jag ska dra i när vi sätter staket är ju också helt i sin ordning, eller?
Jag kan skriva hur mycket som helst om anledningen till att jag är sjukskriven, det har jag ingen lust med just nu.
MEN jag har fan INTE SEMESTER.
A-S
Jag vill varken ha styrkekramar eller hjärtan, inte heller några blommor eller medlidande, det räcker lite respekt tack.
Ps. Tack för dina sms Lena, de värmer. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar