Sveriges nationaldag, alldeles tyst i hela huset, dottern sover hos kompisar, Hans sover inte heller hemma, sonen och hans flickvän sover hemma men var inte vakna. En snabbfrukost och en tanke på vad jag skulle hitta på idag.
Hm, jag "lånar" dotterns häst, Sally.
Hm, Sveriges nationaldag, hittade ett blågult band och det snurrade jag runt pannbandet. Sådär som man i ungdomens dagar gjorde med glittret lagom till lucia, ni som inte hade häst i början på åttiotalet förstår nog inte men för oss som hade häst var högtiderna lika självklara i stallet om i hemmet.
Solen sken, fåglarna kvittrade och lite lagom med vind för att hålla insekterna på avstånd.
I två timmar skrittade vi en runda på mysiga skogsvägar och stigar i skogen där blåbärsriset var både grönt och högt.
Där på stigen där blåbärsriset var högt kommer vi skrattandes på långa tyglar när Sally höjer huvudet och kastar sig ut i blåbärsriset och på hennes rygg sitter jag och fattar ingenting. Ut på stigen igen, lyssnar och spanar men jag varken ser eller hör något. Tre gånger gör hon om samma sak och jag fattar fortfarande inget. Ut på stigen igen och jag visslar, fast det är jag så himla dålig på så jag ropar hallå istället. Jag varken ser eller hör något. Manar på Sally, hon höjer huvudet, spänner halsen och blir liksom stel i hela kroppen. Nu ser jag att hon spanar ner mot blåbärsriset och ur riset sticker det upp en död liten gran. Det var alltså den lilla, lilla döda gråa granen hon upplevde som ett hästätande odjur.
När vi kommit förbi den hemska granen fortsatte vi vår skrittar hemåt.
Avslutar med en bild på mina höga liljor. Snart räcker inte spaden till som stöd.
De är otroligt höga och jag hoppas på många fina blommor.
A-S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar