Resorten anordnar ju olika utflykter var av en går till en fortfarande aktiv vulkan. Det är ungefär 50 år sedan den senast hade något utbrott. Nu kommer det endast lite svavelgaser från den södra kratern. Vi hade läst och sett lite bilder från den hemma och Hans var lite sugen på att testa att ta sig upp på den så han bokade in sig på den turen. Vi andra bestämde oss för att ta en lugn dag på stranden istället. Så nu får Hans ta över skrivandet av detta inlägg. / Ann-Sophie
Dagen började tidigt innan frukostmatsalen hade öppnat så vi som skulle med till vulkanen fick lite frukost i receptionen. Lite torftigare än vad man vant sig vid, en liten yoghurt och nån brödbit och kaffe från kapselmaskin. Sedan begav vi oss av i minibussar. Det tog ungefär två timmar att ta sig dit. La Soufrière, som vulkanen heter, ligger i den södra delen av ön vi bodde på.
Väl framme vid berget var det totalt, enligt mina mått, kaos med bilar och parkering. Det var tänkt att vi skulle åka upp till ca 900 meters höjd men jag tror att vi kanske kom till 700 m. Enligt guiden/chauffören, en svensk tjej, så var det ändå ganska lugnt! Det var ofta ännu värre om det var utlovat riktigt klart väder. Men det var bara att knalla på.
Första biten, när vägen tagit slut, var stenlagda gångar.
Som sedan övergick mer i stenlagda trappor.
När man tagit sig uppför dessa allt brantare trappor kom man till en lite större avsats och det blev lite asfalt igen en kort bit. Redan här var utsikten fantastisk och man såg bergstoppar runt omkring.
Ja, när inte molnen var ivägen förstås.
På vissa ställen var det broar eller nåt litet staket eller så.
Men oftast var det bara upptrampade stigar eller stenar att klättra på. De svåraste sträckorna fotade jag inte av naturliga skäl då man var tvungen att se var man satte händer och fötter.
Däremot stannade jag till då och då och njöt av utsikten.
Här kan man se den närmaste staden Sainte-Claude.
Och till slut nådde jag toppen, 1467m över havet.
Det var väldigt blåsigt uppe på toppen.
Alltså VÄLDIGT blåsigt, man fick kämpa för att stå still.
Men jag stannade ändå en stund och väntade tills molnen skingrade sig vid ett par tillfällen i alla fall så jag kunde skymta den delen av vulkanen som är aktiv.
Hit men inte längre. Klara dagar kan man tydligt se den södra kratern och gaserna som kommer ut. Nu var det lite för dimmigt men svavelosen kändes i alla fall.
Här är en liten dalgång mellan topparna.
Sedan var det bara att ta sig ner samma väg som man kom.
Även på nedvägen stannade jag och njöt av utsikten.
Väl nere så är det en liten bassäng som innehåller vulkaniskt varmt vatten som man kan bada i. Ska tydligen vara bra mot det mesta men det stod tydliga instruktioner om att man inte skulle doppa huvudet.
Jag tänkte nöja mig med att doppa fötterna.
Men det var ganska behagligt för trötta ben så det blev nästan hela benen.
När alla i sällskapet kommit ner blev det lunch och sedan hemfärd till hotellet. /Hans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar