Stelly.

Igår när vi kom tillbaka från körturen med Sally gnäggade Norrpann men inte Stelly (dom brukar nästan alltid gnägga välkommen när någon av dem varit ute en sväng, Stelly gör det först). Inne i boxen låg Stelly, det händer titt som tätt att hon ligger och vilar men det här var inte som hon brukar. 

Vi släppt ut de andra hästarna och lät boxdörren stå öppen så fick vi se hur hon 

reagerade. Hon reste sig och följde med ut. Hon gick rakt förbi höselaget och vatten fortsatte upp i hagen och jag gick för att fylla på fodersäckarna. Hörde något uppe i hagen, tittar upp, ser Stellys ena ben i luften, hon rullar sig. Eller inte, benet var helt stilla och jag tittade igen, nä benet var helt stilla. Hon dog, hon måste ha dött. Paniken, in i huset skrek på Hans, Louice kom och vi kramades innan vi sprang ut igen.

Benet låg inte rakt upp längre, hon låg på sidan och benen låg rakt ut,  hennes andning var knappt synbar. Där och då tog vi beslutet, vad det än var skulle hon inte få lida. Hon försökte sätta sig upp men lade sig igen. Vi klappade och pratade med henne, tårarna ville inte sluta rinna, Hans ringde veterinären.
Louice gick in först, sen jag, behövde varmare kläder, Hans dröjde sig kvar.

När Hans går iväg reser sig Stelly upp och följer efter honom ner till de andra stona, kör undan Norrpann och ställer sig och äter som om inget hade hänt.
Efter en stund ringer Hans veterinären och säger som det är. Kan ha varit en liten gaskolik gissade hon.

Just nu står jag i stallet och lyssnar på när  alla tre stona mumsar hö, idag är det extra rogivande att höra mumset.



Stelly 28 år är kvar hos oss och så länge hon mår bra får hon vara det.

Ann-Sophie