Vad hände

Idag är en sådan dag som jag verkligen inte vill att det ska dyka upp någon, precis som om det brukar göra det titt som tätt. Det gör det verkligen inte, vi bor för långt bort för att någon spontant sätter sig i bilen och säger - Ska vi åka till Fi o Hans. Nä den tiden är nog förbi, undrar varför?! Kanske har vi blivit för bekväma för att åka omkring och träffa våra nära och kära. Har vi blivit så besatta av att städa och tvätta all ledig tid för att ändå ursäkta sig med, om nu någon skulle råka komma förbi, Åh, kommer ni, ni får ta det som det är för jag har inte hunnit städa. Annars har vi inte hunnit tvätta och fick ta på mej den här gamla trasan.

Vi måste jobba också, gärna mycket för vi vill ha råd med den där veckan utomlands då vi ska hämta kraft tills nästa års resa. Under tiden vi hämtar kraften måste vi jobba ganska mycket så vi har råd med våra fritidsintressen som vi ändå inte har riktigt mycket tid med för vi måste städa och skjutsa våra barn som ska på fotbollsträning, eller vad det nu är och därefter tvätta all dess tvätt som blir. Under tiden har vi inte tid att umgås med våra nära och kära, herregud hur skulle vi hinna det.

Skulle vi nu ha en stund över så tar vi en kopp kaffe och kollar på Facebook vad alla gör. Det är ju där vi får reda på allt idag, många öppnar upp sig helhjärtat medans andra skriver om vädret och vad de ska till middag. När vi suttit en stund som vi tror är fem minuter och klickat på gillaknappen eller lagt till en kommentar upptäcker vi att det själva verket har gått mycket längre tid och dessutom har kaffet kallnat och vi svär åt oss själva att nu får jag minsann sätta fart om vi ska hinna det vi hade tänkt.

När man hunnit med maten, tvätten och barnens läxor ska vi så klart åka och träna. För visst tar vi bilen till gymmet och har vi tur träffar väninnan så kan vi gå på löpbanden och prata bort en stund. Å hej och hå vad vi tränar, den ena maskinen efter den andra. När vi är klara slänger vi oss i bilen och far hem, förhoppningsvis lite mindre stressade än när vi kom.

Är det inte lite märkligt att vi alltid säger till varandra att vi måste träffas på ena eller andra sättet, fast vi vet innerst inne att det inte kommer bli så. Var har den där tiden tagit vägen då man ringde till varandra och sa att man kommer förbi en sväng. Medans den ena åkte till den andra bakade den andra en sockerkaka till kaffet. Så satt man där och pratade bort en stund och så kunde man få höra lite skvaller. Kaffet kallnade inte för den man var hos såg till att fylla på med varmt.

Vad hände med oss egentligen?

Är det inte lite konstigt att vi ska bo i tätorten eller staden för att ha nära till allt för att få tid till så mycket. Ännu mer konstigt är det att vi då tar bilen till allt som är så himla nära och ändå inte hinner med det vi tänkt. Vi tar bilen till jobbet, skolan, affären och till gymmet. Eftersom allt är så nära måste vi ju spara så himla mycket tid, tid som vi kan lägga på att hälsa på våra nära och kära. Men inte då.

Bor vi kvar på landsbygden tar vi också bilen till allt. Till jobbet, skolan, affären och gymmet. Fast det tar mer av vår tid då vi har längre att åka och hinner då inte träffa våra nära och kära.

Så egentligen spelar det ju ingen roll vart man bor!

 

Så vad har jag gjort idag? Jag har städat lite, kollat Facebook och tryckt på gillaknappen, kollat Hemnet och drömt om lyxvillan och så kallnade kaffet. Inte att förglömma, jag har ju tvättat! Men mina nära och kära, under tiden jag suttit här har jag skänkt er en tanke!

//A-S